Redan på första hålet är birdien inom räckhåll. Det är ett par 5-hål och det återstår bara 178 meter till green efter utslaget. Det är inte så märkvärdigt som det låter – hålet är bara 418 meter långt. Jag slår en järnfemma, något pushad, kanske. Bollen tar mark i höjd med flaggan, två meter höger om green. Men bollen börjar inte rulla där den carrar. Den studsar i en båge och landar 30 meter ytterligare höger om green.
När vi kommer fram ser vi att green ligger alldeles bredvid ett berg. I det läget tänker man att greenbunkrar inte är så tokiga, trots allt. I alla fall bättre än berg.
Och man börjar inse att ska man spela framgångsrik golf på Smådalarö Gårds niohålare – då ska man ha kirurgisk precision på inspelen…
När du bromsar in på parkeringen vid Smådalarö Gård har du kommit så långt ut du kan i Stockholms sydöstra skärgård. Åtminstone med bil. Efter Smådalarö finns förvisso ytterligare en bro, den som tar oss över Mandråparsundet. När du åker över den har du hamnat på Krogholmen, eller Rosenön som den hetat sedan 1930-talet. Vilket namn man gillar bäst beror väl på vad som mest kittlar ens sinnen. Mandråparsundet och Krogholmen… något säger oss att det gick vilt till där förr i tiden… Men på den numera lugna Rosenön finns ingen golfbana, så ön lockar oss inte på samma sätt som Smådalarö Gård, där man sedan 2001 förfogar över en egen niohålsbana. Under åtta år (2005-2012) spelades här en tävling på Svenska golftouren (Nordea Tour, SAS Master Tour och Telia Tour).
Det är en bana som anpassats efter naturen i stället för tvärtom. Man har gått ytterst varsamt tillväga med skärgårdslandskapet, och som naturupplevelse är det oslagbart. Då får man stå ut med att berg och green ligger farligt nära varandra på ett par ställen…
Senast jag var i trakterna av Dalarö var när jag besökte inspelningen av den första säsongen av Skärgårdsdoktorn, då för att göra en intervju med Samuel Fröler. Om du minns Skärgårdsdoktorn så har du också rätt lätt att föreställa dig den miljö vi rör oss i när vi kör mot Smådalarö Gård. Det är lite Sjösala vals över alltihop… kluckande vågor, tjärade bryggor, gungande vassar och skränande måsar.
Smådalarö Gårds historia börjar 1762 på Mjöfjärd, sydost om Dalarö. Det var där och då Carl Peter Blom föddes. Blom blev sjökapten och gjorde resor både på Medelhavet och till Amerika. Han deltog i slaget vid Svensksund, under Gustav III:s krig mot Ryssland. I oktober 1789 fick Blom uppdraget av Michael Ankarswärd att överföra 54 turkar, som man räddat ur rysk fångenskap, till Turkiet. Samtidigt skulle han muta Bejen av Tunisien med ”presenter” för att svenska fartyg inte skulle drabbas av det sjöröveri som bedrevs av flera nordafrikanska stater. Klarade han uppdraget skulle han belönas med en rejäl slant. Kapten Blom fick sina pengar och 1802 köpte han Smådalarö, Västertorp, Gränö, Gåsö och Kymmendö för 12 000 riksdaler banco.
På sin födelseö, Mjöfjärd, byggde han ett stenhus på en strategisk plats vid Hemviken. Det är detta hus som i dag är huvudbyggna- den i Smådalarö Gård. I dag rymmer det själ- va hjärtat i anläggningen – restaurang, bar och några mindre, mer intima rum, med soffor och fåtöljer, ytterst lämpliga för kaffe avec efter middagen. Det är egentligen först när vi blickar österut från tredje våningen på gårdshuset som vi förstår hur långt ut i skärgården vi är. Det är efter Smådalarö som landet slutligen ger vika och det stora blå – eller grå – tar över. Vattnet är prickigt av mindre öar, små slipade bergsbulor, sparsamt bevuxna med knotiga tallar.
Ytterskärgården är en av de mest dramatiska platser man kan befinna sig på. Så förföriskt när sommarvindarna är varma och loja, så ödesmättat när regnet piskar och vågorna sköljer över relingar och klippor.
Hemviken, som Smådalarö Gård blickar ut över, är en mer rofyllt romantisk plats. Alldeles vid vattnet ligger en vedeldad bastu så oemotståndlig att man bara måste svettas en stund. Den tidiga sommarkvällens stillhet störs bara av de skratt som damerna i vårt sällskap undslipper sig då vi iklädda badrockar promenerar ned mot den vedeldade bastun. De andra i sällskapet har badrockar som var generöst tilltagna i storlek men på mitt rum fanns bara en badrock – i damstorlek. Det är roligt att kunna sprida glädje och munterhet.
Någon har föredömligt nog försett oss med en öl i en korg med krossad is och en skål rökta korvar.
Det finns två bastuavdelningar, den här kvällen är de inte uppdelade i herr och dam utan i Stort sällskap respektive Litet sällskap. Men när det stora sällskapet hör det lilla sällskapet prata golf så åker luckan som avdelar bastun upp. Och efter en stund skrattas det åt den där dubbeln som blev resultatet av att inspelet på ettan studsade i väg på ett berg.
På större allvar än så behöver man inte ta det här spelet.
Och gör man inte det så kan man ha riktigt, riktigt roligt på Bengt Lorichs design. Golfbanan är inte märkvärdig – i 9+9- hålsversionen är den 4 494 meter från gul tee, par 68. Men – vem kan motstå att försöka driva green på åttan? (246 meter från gul och röd med vatten diagonalt över fairway…) Vem satsar inte på birdie på ettan? Och hur mycket vågar du skära i sexans dogleg? (Par 5, 461 meter…)
Det finns gott om samtalsämnen vid den efterföljande middagen. Som är dagens höjdpunkt – golfbanan i all ära men köket är i en klass för sig.
Just denna afton dukar de upp Vånölax med kantarellrisotto och rökt sidfläsk till lunch och toppar det med en treättersmiddag bestående av kantarelltoast på brioche och skinka, stekt redsnapper med bläckfisk, pilgrimsmussla och saffranspotatis och till dessert hallon, blåbär och lime sabayonne.
Och efter det har man definitivt glömt bort den där elaka snedstudsen på ettan…
