Spelarna i bollen som slår ut innan vår skriker “Fore right!” vid två tillfällen.
Den förste spelaren i vår boll får också ta några snabba steg till vänster för att kunna följa bollens väg in i skogen. Jag och den tredje spelaren i vår boll slår i stället vänster, ned bakom den där dungen. Hopplöst läge.
“Det är inte första gången man inlett en runda på Ullna med att lägga en boll i det där hörnet” konstaterar jag.
Efter två försök att slå igenom träden tvingas jag inse att jag ska chippa ut snett framåt med en åtta. Dyrbar insikt… för kanske 20:e gången…
Jag vet inte varför det alltid är så på Ullna. Det borde inte vara så men ettan på Ullna är ett av de svåraste utslagen i landet.
Det talas fortfarande om den stöddige typen som slog ut från backtee och drev bollen in i dåvarande shoppen. Genom den öppna dörren.
“Sola”, som pro´n då kallades, var inte direkt återhållsam när han kom utrusande för att förklara för skyldige vad han tyckte om hans “ability”…
En av fyra spelare i vår boll, Petter, ligger mitt i fairway.
Ullna är alltid ett äventyr att spela, åtminstone för oss som inte är medlemmar. Det finns ganska mycket som kan gå fel (på i stort sett varje hål), och sedan banan renoverades av Jack Nicklaus för några år sedan, så gör det ofta det också. Det finns de som påstår att banan nu är tre, fyra slag svårare men jag skulle inte argumentera mot den som påstod att det snarare är det dubbla. Men nu är ju jag också en usel golfare, så…
I golfkretsar pratas det om att det föreligger en risk för att Österåker kan plocka medlemmar från Ullna när Stenson-banorna öppnar. Med det sagt så föreligger det alltid en risk när golfbanor konkurrerar med varandra, särskilt när de är så närbelägna. Det behöver inte bero på att en bana är för svår.
Det är väl som vanligt en fråga om utbud, pris och efterfrågan. Men ännu är det ingen som vet om Österåker kommer att vara en snällare utmaning spelmässigt. Fysiskt är Ullna en medelmåttig utmaning. Banan är kompakt och det var väl det som var Nicklaus största invändning mot renoveringsprojektet. De ombyggnader han åtar sig brukar ha dubbelt så mycket mark att arbeta med. Att Nicklaus ändå gjorde det beror givetvis på det unika läget vid Ullnasjön. Det är inte havet men en stor sjö som alltid bjuder på en sydlig bris att ta hänsyn till.
Just i år har det dock blåst ovanligt mycket. Och det har regnat på ett sätt som varit ofördelaktigt. Häftiga skurar har fallit på mark som varit genomtorr. Det har gjort att fukten inte nått ned till gräsrötterna. Detta i kombination med en osedvanligt stark vind har resulterat i att tillväxten hämmats. Vilket givetvis inte är bra för en bana med ett sådant speltryck som Ullna.
Detta inte utfärdat som varning, mer som förklaring till att banan i mitten av juni 2019 ännu inte riktigt hittat den form som den så ofta är i. Men storformen kan vara bara några dagar bort.
Ullna brukar alltid vara i bra skick men det som är banans styrka är layouten. Trots att banan anses (relativt) kort finns inget hål som är dåligt eller tråkigt. Möjligen med undantag för ettan då. Det är väl det närmaste vi kommer ett ordinärt hål på den här banan. Ettan är inte Sveriges roligaste. De spektakulära hålen är fler, som trean och fyran. Trean är 130 meter från gul och de flesta som kan slå en rak järnnia har birdiechans. Men med allt detta vatten, och den sydliga vinden – hur stark är den där vinden egentligen? – och så har vi ett nedförsläge på det och vatten kort om green… På Ullnas trea förvandlas stabila spelare till stesolidmissbrukare.
Sedan kommer vi till fyran…varsågod, får det vara en stesolid till?
Duktiga spelare ska alltid vara lite coola och slå en järntrea fram mot vattnet, och sedan har de 220-230 meter nånting över vattnet till flaggan… Det är ändå ytterst få som är i närheten av att få putta sitt tredje slag. Tre duktiga golfare i min boll landar lite varstans men inte i närheten av green. Det var plums i vatten. Studs i stenar. Rassel i grenar. Det droppas och chippas, och så har vi då en green som bara delvis är förutsägbar.
Och just när du trodde att jävelskapet var över så kliver du upp på femmans tee. 180 meter över vatten, i en halvstyv kuling vars mål och riktning är omtvistad. Kastade grästussar ger ingen ledning.
Så där fortsätter det, hål efter hål… Varje slag är en utmaning. Möjligen är utslaget på tolvan det första slaget under dagen som inte fräter på självförtroendet. Såvida du inte slår 250 meter, då är den i vattnet.
Vilket är det bästa hålet? Förmodligen 15. Det är inte vackrast. Långt ifrån. Men smalast. Den som slår en bra spoon där, med svag draw, han är en riktig player.
17 är också något extra, liksom 16:e hålet. Om 15 kräver dagens bästa spoon så kräver 17 dagens bästa drive. Lyckas du är inspelet ändå rätt långt och mot en hård green vid vatten.
Åttan är väl banans nödlösning men en rätt bra sådan. 285 meter från gul. För kort för drive fram till bäcken som löper diagonalt vid 200 meter. (Om du inte har kraftig motvind.) För långt för en spänd järntrea med tallar på båda sidor.
Inte ens 18:e hålet är en transportsträcka. Många landar i vattnet till höger av pur utmattning. Själv landar jag på sjuans fairway. Så kan det gå.
Banan öppnade efter Nicklaus renovering 2013. Då var den gamla banans ytskikt bortgrävda och ersatta med så kallad sandcapping.
Dessförinnan hade helt nya tees, fairways, och greener formats av shapern Jerame Miller. Han skapade ett helt nytt böljande golflandskap ur de tidigare platta spelytorna.
Vattendrag blev slingrande bäckar. Dammar byggdes ut. Banan såddes med moderna krypvenssorter och greenerna med 007. Så det är inte konstigt att spelytorna av många rankas bland de bästa i landet.
Det som är Ullnas signum är kanske ändå det som är svårast att sätta ord på: Golfatmosfären. It´s all about golf.
Då gör det kanske inte så mycket att träningsområdet ligger en bit från klubbhuset. Här saknas förvisso en vettig fullängds driving range. Men närspelsområdet är förstklassigt.
